Forntiden

Rullstensåsen som löper genom socken tillkom under istiden. Isälvarna strömmade fram under det tjocka istäcket som täckte hela Skandinavien. En sådan älv hade sin sträckning där Järlåsaåsen börjar norr om Järlåsa, i en sträckning från Marstalla by i Harbo och söderut till ett par km söder om Järlåsa kyrka. Så smälte isen och åsen låg där blottad. De stora stenblock som ligger kringströdda här och var utgör lämnar från denna tid.

     Järlåsaåsen utgör en av fem åsar som löper genom Uppland. De övriga är Enköpingsåsen, Uppsalaåsen, Stockholmsåsen och Börstil-Skederidåsen. Uppland var c:a 4500 år f. Kr. till största delen täckt av vatten. Stranden låg då på en nivå c:a 65-70 m högre än nu. Järlåsa ligger i de högsta delarna av Uppland och delar av Järlåsa reste sig då ur havet.

Hällstigen Tiundalands urstig

De första lämningarna av mänsklig bebyggelse finns vid Dalkarsbo NV om Bredsjön där det legat en stenåldersboplats vid 65 meters linjen. Tiundalands urstig den så kallade Hällstigen kommer från Brunsätra i Vittinge förbi Dalkarsbo och upp på åsen vid nuvarande kyrkan och följde den norrut och i höjd med Norrbo svängde mot Lingonbacka och in på Ulleråkers härads allmänning.

Järnvägens framdragning

Åsen låg sen orörd genom århundradena förutom att körvägen gick på åsen och några bosättningar.

     Förändringen började på 1870-talet då det efter flera års strider blev klart att järnvägen Norra stambanan skulle dras från Uppsala till Sala och vidare. Det fanns olika meningar om dragningen i riksdagen. Landshövdingen Eric Sparre i Älvsborgs län föredrog en annan dragning då i Järlåsa inte finns annat än ödemark,      varför Greven icke kunna förorda dragning genom dessa marker. Men från Sala var man angelägna med förbindelse och kommungubbarna i Järlåsa gjorde sitt för dragningen som skulle betyda mycket för bygden och så blev beslutet.

     När så järnvägens dragning började närma sig Järlåsas södra delar måste de igenom mossmark och mycket fyllning måste fram. Därför anlades en smalspårig järnväg från Järlåsa åsen vid Nordanå förbi Hammarbo och ut på Bredsjö åkrar och väster om Hagalund, vidare söderut förbi Nyberg och ungefärlig sträckning som nuvarande lilla Bredsjövägen. Ett litet ånglok drog små vagnar som fylldes med grus och sten som i stora mängder fraktades från åsen och förändrade den för all framtid. I ett lokstall vid Hammarbo bron förvarades ångloket där även vattenfyllning skedde.

Östfora vägen anlades

Nästa förändring började 1915 och framåt då nuvarande väg från Järlåsa anhalt till Östfora anlades. Då kom sträckningen i huvudsak att bli nedanför åsryggen, men det gick åt en hel del fyllning till vägen som togs i åsen så då började den förändras ytterligare. Det låg en del hus på åsen som nu är borta, Nordanå som låg på åsen ligger nu öster om åsen. På västra sidan av åsen vid Nordanå låg Lugnet där skräddaren och urmakaren Lasse Nyström bodde, men både skräddaren och stugan är borta sedan länge.

     I närheten av bron över bäcken kommer två olika grustag att växa fram, i söder ”Bryggarbogropen” och mot norr ”Ljusbrunnsgropen”.

     Att grus tagits ur åsen för vägbyggen och i samband med bostadsbyggnationer redan på 1800-talet och kanske tidigare kan vi veta. På en karta som togs fram i samband med en ägostyckning av Ljusbrunn från 1905 finns det noterat att ett grustag med en storlek av c:a 350 m² finns c:a 100 meter norr om bäcken.

     Behovet av grus ökade och 1930 kom      Hagunda härads vägdistrikt och Johan Källgren i Ljusbrunn överens om att öppna en grustäkt norr om Vadbäcken och tillstånd för ”upplåtelse av grustäkt” för 49 år undertecknades. Grustäkten sträckte sig från Vadbäcksbron 150 meter norrut efter vägen och därefter 100 meter västerut och tillbaka till bäcken.

     Sönerna Evert och Evald jobbade där och Evert berättade att när han jobba där 1933 med att köra till krossen med skottkärra med järnhjul användes korp att hacka loss och lastade för hand och betalningen var 65 öre i timmen.      

     Redan 1954 tecknades ett nytt avtal och gropen utökades norrut och i oktober 1963 köpte Vägförvaltningen i Uppsala län ytterligare en del av åsen, totalt 14700 m². Uttag av grus och sten från åsen fick endast tas fram till den väg som gick från Ljusbrunns gårdstomt ned mot den inäga som ligger väster om åsen, kallad Lundsvreten och även till torpet Eklundshov.

     Vägen hade ett servitut från 1891 till förmån för Kyrkan som ägde skogsmark väster om åsen; ”Prestgården eger oqvald (ostört) nyttja den väg, som går från Ljusbrunns gårdstomt ned till vreten, för åtkomst af sitt skogsskifte m.m.” Vid möte 1965 gällande avstyckningen hade pastoratet representant ”ingen erinran mot att gruset under vägen exploaterades” utan att ”det närmaste vore en fördel för pastoratet att den backe, över vilken vägen var dragen, schaktades ned vid grusurvinnandet”.

     Vid en vägförrättning från 1964 ersattes vägen mot Eklundshov med en nordligare sträckning som går från till Lilla Ljusbrunn, och fortsatt schaktning ur åsen norrut kunde fortsätta. På denna mark, snett emot Ljusbrunn, står en sedan 1964 fridlyst ek. I gropen krossades grus/sten och utrustning för oljegrustillverkning fanns på plats.

    Lilla Ljusbrunn och Spjutmossen

Vid Lilla Ljusbrunn hade Karl Sundström grustag och tog grus en sträcka av drygt 200 meter mot Spjutmossen. Knut Svensson i Spjutmossen hade grusgrop söder om husen vid Spjutmossen.

Hedtorp

Bengt Wikland vid Hedtorp anlade grustag 1964 från Spjutmossen i sträckning mot Lövhäll. Det var Bröderna Almlöf som på entreprenad krossade väggrus och körde fyllning till vägbyggen av nya vägen Brunna (Vänge) fram till Kölvavägen och krigslandningsplatsen de så kallade flygrakan som anlades vid Stjärnhult och blev klar 1965.

     Svedéns åkeri tog över verksamheten vid Hedtorp omkring 1970 och då stod sonen Bert för verksamheten.

     Grustag med sorteringsverk övertogs sen av Ulf Wikland som höll på med verksamheten fram till 2005 och då hade en sträcka av 800 meter av åsen grävts bort. Ulf hade då varit i verksamheten sedan han slutade i skolan 1970.

     Åker man Bärbyleden i Uppsala ser man på båda sidorna i slänten under broarna runda släta stenar och dessa är hämtade vid Hedtorps grustag och sådana stenar finns det ingen tillgång på idag.

Rönningen

Vid Rönningen efter vägen till Karinbo har kyrkans pastorat krossat och lagt upp lager sedan 10 år tillbaka som används fortfarande för eget bruk till skogsbilvägar inom kyrkans mark.

Förutom tidigare nämnda har flera åkare verksamma i Järlåsa kört grus från Järlåsa åsen som Oscar och Karl Andersson i Norrbo, Gösta Johansson i Rosenhill och Sven Erikssons åkeri vid kyrkan.

     Åtskilligt med kubikmeter grus är taget i åsen, hur mycket kan nog ingen räkna ut och det är stora ekonomiska värden som plockats ur åsen, även om i mitten av 1940-talet kostade 1 kubik grus 50 öre men i mängd är det stora värden.

     Nu får nog åsen vila i frid då åsen skall bevaras och den har en livsviktig uppgift då vatten tas i åsen sedan 1980-talet norr om Nordanå som senare kompletterats med en vattentäkt norr om Björknäsvägen till Järlåsa tätort. Ett friskt och klart vatten ett av de bästa i Uppsala kommun.

     Fortfarande är det nytta med grusåsen som bildades under istiden, men förändringen i landskapet är för evigt.

Åter förstasidan