En del släkter har sina trauman som man inte talar om, eller försöker förtränga och glömma. Som exempel von Sydowska morden i Uppsala och Stockholm. Det blev till slut en bok skriven av en anhörig.

     Min Släkthistoria handlar om ”Bakhållet i Skogs-Tibble den 31 juli 1906.” Då blev arrendator C.A.J. Eriksson i Skyttstennäs mördad. 

      Hans mor Britta Olsdotter kommer från en gammal bondsläkt i Österbo, Enåkers socken. I Blåviken var det arbete med jord, skog och kolning. Mycket liten skolgång och undervisning, som också framgår av rättegångsprotokollen.

     Innan försäljningen av Blåviken hade man uppfört en ny mangårdsbyggnad som tidigare var två hemman, hopslagna till ett. 

 Familjen flyttar till Norrbo och Balsbo

Fadern sålde Blåviken till Torstuna Härads allmänning. Han köper då Balsbo och Norrbo av änkefru Mathilda Oxehuvud på Ribbingebäck för 7.600 Riksdaler Riksmynt. 1873 överlåtes gårdarna till sönerna Jan-Eric och Olof Gustaf. De övriga syskonen löstes ut. Här fortsätter låneverksamheten även genom sönerna Jan-Eric, Olof Gustaf och senare Jan-Erics änka. Man kan följa verksamheten i en hel del bouppteckningar från bygden.

     Olof driver nu Norrbo och Jan-Eric Balsbo. Men Jan-Eric dör redan 1878 och änkan kommer i tvist med svärfadern Eric Erson. Då sätts änkan på undantag på gården. Gården Balsbo övertas då av yngsta brodern Anders.

     När Olof skall gifta sig med barnbarnet till Kornetten Adolf Fredrik von Walden på Norrbo, Johanna Kristina, 1877 bygger han en ny mangårdsbyggnad på Norrbo. Det gamla fanjunkare bostället får bli arrendatorns bostad.

     Historien är den att när det nya huset restes och var klart för taklag, fattades nockstocken till bygget. Det beklagades av timmermännen på middagsrasten. Varpå Olof gick direkt till skogs och högg en lång gran som han kvistade, barkade nödtorftigt och bar hem. Så när rasten var slut kunde bygget slutföras med taklag. Att historien är sann kunde ses genom att barken satt fast på den nödtorftigt barkade stocken. Det blir så när det huggs på sommaren och barken inte vill släppa. Övriga takstolar var fint barkade och huggna på vintern. Han var en duktig skogskarl. Det kan både min far och jag bekräfta eftersom vi själva sett detta.

Norrbo uppfört av Olof Gustaf Eriksson år 1877 

Gustaf Sandberg född 1872 var Olofs sista dräng innan han arrenderade ut jordbruket. Han började istället intressera sig mer för skogsbruk, jakt, fiske och låneverksamheten. Gustaf berättade för min far att Olof var en mycket snäll husbonde. Inte den där hämndgiriga busen som man får bilden av i tingsrättens protokoll, samt lagman Hjalmar Nordfelts beskrivning.

     Han berättade vidare att han tillsammans med sin husbonde vid en stadsresa köpt och fått en tunna Cognac lastad på fjädervagnen (125 liter).

     Den unge Gustaf gruvade sig hela vägen hem hur han skulle få tunnan avlastad. Men när de kom hem så tog Olof tunnan själv och bar ner i källaren. Den här Cognacen kom säkert till användning vid gravölet efter sin husmor Johanna Kristina, som dör strax efter Gustaf slutat och flyttat. Gravölet skall ha varit mycket storslaget efter vad det berättats, vilket var vanligt på den tiden.

     Döttrarna Charlotta (Lotten) och Anna får varsin cykel av modernaste slag under 1890-talet. Det motsvarar idag värdet som en bil.

     Efter sin första hustrus död 1890 gifter Olof om sig efter sorgeåret, med Augusta Charlotta Lindqvist f. 1847.

     Calle Erikssons son Alfred, får också en bankbok av Olof, med en summa pengar på. Jag tror att Olof saknade en son. Ingen av pojkarna på Balsbo får någon son, som kan ta över, vilket var vanligt på den tiden.

     Tidigare har Olof fått en nystängd gärdesgård nedhuggen och fälld i en gränstvist, troligen av Calle Eriksson.

     Olof anmäler Calles syster för barnamord några år tidigare. Hon blir även dömd för detta. Hon gick upp i skogen och födde barnet som hon sedan dödade och gömde. Det var under slåttertiden.

     Olof blev även misstänkt för att ha satt eld på skogen vid Nabben som ägdes av Anders, Olofs bror. Brodern var så rädd för Olof och sade sig bära pistol i fickan för att känna sig trygg. Calle beskyller Olof för att det var han som tände på skogen, varvid Olof skulle ha blivit väldigt arg.

     Dessa händelser och fler därtill var troligen det som utlöste mordet på Calle Eriksson.

Morddagen

Följande är taget från lagmannens protokoll:

    ”Vid 5-tiden på morgonen den 31 juli 1906 beger sig Calle Eriksson Skyttstennäs iväg tillsammans med sin unge son Alfred för att slå fräken på den s.k. hästhagen.

     Vid 7-tiden på morgonen är ängen slagen och man beger sig vidare för att slå vid Strandsjön. Där stannar man till halv 3-tiden på em.

     Därefter tar Calle och sonen itu med att laga en "skötsla", dvs. ett stängsel, norr om Stennässjön. De drar sig under arbetets gång ner mot hästhagen igen. Där de senare börjar volma höet, som de slagit tidigt på morgonen.

     Även på eftermiddagen råder tryckande värme och vid 6-tiden skickar Calle sin son för att hämta en flaska vatten, som man ställt vid dikesrenen ett par hundra meter bort. När sonen är halvvägs tillbaka igen hör han ett skott lossas i närheten, men fäster inte något avseende vid det utan fortsätter lugnt framåt. När han efter ett par minuter kommer fram till hästhagen igen stannar hjärtat i bröstet på honom vid åsynen av fadern, som ligger framstupa på marken med huvudet i en blodpöl.

     Sonen skyndar fram men finner att fadern redan är död. Han tar hans klocka, som visar en kvart över 6, rusar skräckslagen hem och berättar den hemska nyheten för modern.”

Undersökning av

brottsplatsen och domen

Man ringer till länsman från Ribbingebäck. Han kom mellan 12 och halv 1 på natten. Efter besiktning av den döde och ett kort förhör med sonen kunde inget mer göras då. En för den tiden noggrann utredning påbörjades.

     Redan 5 på morgonen dagen efter började man. Den döde hade träffats av ett hagelskott och låg så att man såg varifrån skottet lossats. Man hittade märken efter hagel i en asp och på en ungbjörk. Bakom en manshög sten som doldes av ett buskage, 25 meter från den döde, fann man tre förladdningslappar till ett bakladdningsgevär.

    Man beger sig först till Skyttstennäs och undersöker den bössa som tillhör Calles son. Sedan till Petterssons i Norrbo och ser på en som ägs av Petterssons äldste son. Men båda bössorna har för liten kaliber. Man fortsätter till Olof Eriksson som villigt visar sina bössor. En av dem luktar färsk krutrök från ena pipan. Olof berättar att han skjutit två änder i ett skott. Förladdningslappar passar fullkomligt till pipan. Olof sade att han brukar stansa ut sina lappar från barnens bokpärmar.

     Länsman, Kronofogden, en detektiv och flera undersökte brottsplatsen. Man lade ut lakan och öste upp löv, jord och andra lösa föremål, varvid en fjärde förladdningslapp hittades.

     En norsk kemist i Oslo undersökte de upphittade lapparna mikroskopiskt. Svaret blev: De på mordplatsen upphittade lapparna tillhör samma parti av lappar som de hos Eriksson anträffade.

     Han dömdes till livstid fängelse bara på indicier. Han nekade hela tiden till brottet. Rättegången tog lång tid och han var på häktet i Uppsala där han försökte ta livet av sig, genom att skära sig i halsen. Men han överlevde rättegången. Efter någon vecka hängde han sig i sin cell, med hjälp av sina hängslen på Långholmen.

     En snabb brottsutredning som säkert Leif GW Persson också gillat.

Epilog

Calle Erikssons änka köper ett litet torp i Vittinge och flyttar dit med barnen.

     Efter rättegången och Olofs död blir familjen helt utblottad av skadestånd och rättegångskostnaderna. Farmor sa många gånger till min far ”tänk om inte det här hänt och Olof fått levat, så hade vi haft det bra.”

     Calle Erikssons son, Alfred Eriksson, kommer att sluta som tjärbrännare i Vittinge och gifta sig med en kusin till min far. Min far hette Anders Eriksson.

                      Fred Eriksson

Åter förstasidan