Under 1800-talet fanns i Järlåsa både ett Porslinsbruk vid Bredsjö och ett Pappersbruk vid Lingonbacka. Porslinsbruket behövde porslinsförare som åkte omkring och sålde produkter och pappersbruket behövde lump för tillverkningen av skrivpapper. Personer som i stor utsträckning sysslade med detta var resandefolket som på den tiden och långt in på 1900-talet kallades ”tattare”.

För att få åka omkring krävdes ett s.k. respass som utfärdades av länsstyrelsen och skulle innehålla signalement på personen som ålder, längd, ögon-och hårfärg samt utmärkande anletsdrag. Detta för att man ville ha kontroll på befolkningen så att det inte fanns kringstrykare eller s.k. löst folk i bygderna. Detta gör att en del människor är dokumenterade så att man kan föreställa sig hur de såg ut, vilket även gäller straffångar. Resandefolket levde i en gråzon eller i marginalen av rättvisan och finns i en hel del tingsprotokoll. Kravet med respass avskaffades sedan 1860. Det fanns några favoritsocknar i Uppland där resande höll till kortare eller längre tid  och det var Järlåsa och Huddunge.

Smedstorp vid Dalkarsbo

1810 kommer  Lars Petter Lundström till Järlåsa och 1812 tar han Smedstorp på arrende av Gottfrid Levin ägare till Lindsta med underlydande torp. Ett kontrakt upprättas med 60 års besittningsrätt mot en avgift av 60 Rd årligen. Här följer en sammanfattning av kontraktet.

     Vintertinget 1812 vid Hagunda Häradsrätt. Upplåter jag Gottfrid Levin Lindsta Järlåsa till lumpsamlaren och porslinsföraren L P Lundström 60 års besittningsrätt räknat från 14 mars 1812 till samma dag 1872. Byggnader av stuga, loge och fähus med foderbod jämte gårdstomt. Nu instängda hundra sjuttio famnar område som tillhöra det av mig ägande så kallade Smedstorpet vid Dalkarsbo för 60 Rd banco. Samt besittning av äganderätt av de byggnader Lundström för egna medel tillhandlat och nu befinner sig i Gyntersbäcks hage, bestående av stuga och en bod, stall med foderbod. Tillåter Lundström att under den tid jag äger Lindsta med underlydande få beta och ta brännved för eget bruk i Lindsta storhage. 112 famnar stort område som inte förut tillhört Smedstorp får nyttjas.

       Likaledes äger Lundström rätt att idka fiske så länge jag besitter Lindsta. Fiska i Bredsjön, Skärsjön och Lillsjön(Hanelundssjön), årligen lämna utan betalning lämna 6 pund av gädda och abborre, samt utöver det leverera  mot ersättning av 32 skilling riksgäld per pund(pund eller skålpund c:a 450 gr). Idka jakt med förbehåll att icke till någon annan än mig försälja villebråd till gångbart pris.

           L P Lundströms familj

L P Lundström var född 1783 i Östhammar men det ändras på 1820-talet då han säger sig var född i Enköpings Näs. Hustru Stina Djupström född 1783. De har 6 barn födda mellan 1805-14 och är födda på olika platser i nämnd ordning, Norrtälje, W.Lövsta, Björklinge, Knutby, Vendel och Järlåsa vilket visar att de flyttade omkring. I Järlåsa blir de bofasta, och flera släktingar bor i Smedstorp och andra torp i bygden.

     Fadern till Lars Petter, Karl Fredrik Lundström bodde i Östhammar och sysslade bl.a. med hästhandel och porslinshandel och var Valackare vid Kgl. Hovstallet i Stockholm och Lars Petter var honom behjälplig och åkte omkring och sålde hästar.

Valackare

1822 blev det förbjudet för glas och porslinsbruken att ha kringresande glas och porslinsförare, då övergick många att bli lumpsamlare för något pappersbruk. L P var förutom lumpsamlare valackare. Valackare är en benämning på en som kastrerar hästar. Förr ansågs detta vara en smutsig och oärlig syssla, och yrket hade mycket låg social status och därmed var de inte så bra ansedda i bygderna.

     Kunskapen som valackare gick tydligen vidare då flera av sönerna anges som sådana. Men det fanns en fördel med detta  då en kastrerad hingst blev lugnare då intresset för ston försvann och hästen blev mera muskulös som dragare i skogs och jordbruket.

Generationsskifte i Smedstorp

1839 så dör Lars Petter Lundström och Smedstorp tas då över av sonen Bror  Lovisin född 1814 i Järlåsa. Gifter sig med Beata Katharina Andersdotter född i Lima.

     De får en dotter Matilda Wilhelmina 1843 men hon dör redan 1846 och sen får de inga fler barn. Bror Lovisin tar inte över kontraktet för han anges som torpare.

     En bror till Lovisin, Fredrik Bernhard Lundström född 1806 bosätter sig i Fredrikslund vid Berg med piga Anna Greta Almén född 1806 i Alfta Hälsingland som han gifter sig med.

     Därmed finns det flera platser i Järlåsa där flera resandesläktingar innebor och många är säkert på besök under kortare och längre tid och resandefolket har en bas i Järlåsa för sin verksamhet. Flera släktingar är skrivna i Smedstorp som Lovisins bror som pliktat för stöld. Systern Ulrica född 1817, och Lösdrivaren Lars Eric Löfgren i äktenskap med Lovisins syster Johanna som 1842 blev anmäld för förfalskningsbrott vad han undgått 12 dagar med vatten och bröd och mistat äran. Johanna Lundström har1843 bötat för Signeni = trolldom, besvärjelsekonst och magi. Lovisin själv och hans hustru undergått enskild varning av pastor för oenighet i äktenskapet 1850 och 1854. I Fredrikslund bor det också släktingar och inhysefolk så inslaget märktes säkert i bygden.

     En annan bror till Lovisin med samma förnamn som fadern Lars Petter Lundström bodde i Lillbo vid Björknäs. Finns en uppteckning i Mora och Venjans tingslags rannsakningsprotokoll angående en för flera stölder och andra brott häktade Diös Per Andersson från Färnäs i Mora socken. 2 mars 1846 rannsakning rörande en av Diös Per Andersson från Hästhandlaren Lars Petter Lundström i Järlåsa socken efter angivelse förövad stöld.

     Det anges att stölden skett hos Lundström i Lillbo. Stöldgodset blev en större silverbägare. Andersson var på rymmen när han kom till Lundström i Järlåsa. Berättade att han hört av andra medfångar att Lundström var straffad flera gånger därför tänkte han få en fristad där. De hade inte träffats tidigare men när han kom dit blev det supkalas. Det finns en utförlig redogörelse för tillgrepp Andersson gjort och vad han stulit på olika platser. Målet blev ej klart då Andersson försökte rymma från  länshäktet och då dödat en vakt och blev därför halshuggen.

Lumpsamlare

Lumpsamlare fanns det flera av i bygden. Vid Lingonbacka bodde flera lumpsamlare och flera var av resandefolk som åkte omkring i Uppland och köpte upp lump och en del var släkt med Lundströmarna. Namn som Gripenfeldt, Löfgren, Segerblad, Nord. En del anges ha fört ”ett kringstrykande levnadssätt” och försörjt sig som lumpsamlare.

     En lumpsamlare som råkade illa ut var Erik Wilhelm Pettersson Sippström född 1831 med hemort Järlåsa som dömdes till flera straffarbeten. Dömd 1872 till Långholmens straffängelse för stöld, bruk av livsfarligt vapen och förfalskning till 4:e resan med inbrott samt böter till 8 år och 7 dagar. Frigiven 1880 men döms redan 1881 till 10 års straffarbete för stöld.

     Verksamheten började minska vid Lingonbacka pappersbruk efter mitten av 1850-talet och behovet av lump minskade. Från den tiden finns ingen lumpsamlare boende vid Lingonbacka men resandefolket bor kvar i Fredrikslund och Smedstorp men antalet börjar minska. Pappersbruket brinner sen ner 1879 och verksamheten upphör. Fredrik Lundström i Fredrikslund med hustru Emma flyttar från bygden 1882 till Västerfärnebo där han dör 1883. 

Skojarsocken levde kvar

Järlåsa blev under 1800-talet kallad skojarsocken i folkmun och alla som åkte omkring och sålde varor och köpte upp lump och annat var väl inte alltid så seriösa och en del blev säkert lurade. De var också överrepresenterade i fråga om brott och straff. ”Tattare” var den benämning de gick under då och det är också benämningen på de folk som uppstod i blandningen mellan svenskar och zigenare.

     Även om inte alla kringresande kom från Järlåsa så trodde säker många det uti Uppland då det fanns många med anknytning till Järlåsa. Många år in på 1900-talet levde detta kvar att man talade om skojare från Järlåsa icke minst som hästskojare.

Resandefolk på 1900-talet

Under början av 1900-talet och fram på 1940-talet kom det fortfarande resandefolk i bygderna häromkring. De kom med häst och vagn och kunde vara många i sällskapet men var inte så uppskattade i bygderna. De erbjöd tjänst som att förtenna koppar och sålde diverse varor. När de åkt iväg var det inte ovanligt att det fattades någon höna i hönsgården. En del har berättat för mig att de var rädda när de kom.    

     En inventering av socialstyrelsen om resandefolket i hela Sverige gjordes 1943-44 och där finns det ingen antecknad som boende i Järlåsa. Nu på 2000-talet börjar de inte bli så många som kommer ihåg resandefolket och Järlåsas dåliga rykte börjar bli bortglömt.

Åter Förstasidan